Life of M.E

I’m not the one who complains about the weather being either too hot or too cold. But since it’s summer and such, the allergies are coming down on me. I feel totally doped up, with all the meds. I am Le Tired.

Inte bara allt jag säger, utan också allt jag skriver. Jag är löjlig.

Jag har ångest inför att gå till skolan, för jag vill inte gå. Jag gör ingenting där, inte heller gör jag något för min egen skull. Jag minns hur jag trodde att all skit i vasken skulle lösa sig så fort jag började på min båtbyggarkurs, hur fint allt skulle bli och hur bra jag skulle må. Varför blev det inte så som jag ville att det skulle bli? Jag minns också hur jag trodde att allt skulle bli bra förra våren när jag var arbetslös, om jag bara fick ett jobb. Varför trodde jag det? Håller jag på att upprepa samma procedur igen nu när jag tror att allting ska bli bra om jag bara kommer in på den eller den eller den utbildningen? Jag vet ingenting och det mesta känns hemskt.

När var jag någonsin trygg? När har jag mått bra, vad gjorde jag då?

Blä.

Some people, like these. Howcome the fancy bankpeople even made it through high school? At least I wonder when I read this. Stupid fucks, I say!

As readers may have figured out by now, I’ve got some heavy problems with my parents and living siuations. I’m make efforts to get out of here (mothers house), so I’m about to borrow a friends house in Vaxholm soon. Which is to be totally nice…

Before going crazy, that is.

Lately I have discovered that I’m kind of in to finishing almost all of my scentences with “yez”. True nerds will immediately know that I have taken after Londo Mollari, centauri ambassador from the 90s science fiction series Babylon 5 (the greatest scifi show ever, at least I think so). Don’t know if this is a charming feature, most of the crowd cannot referr to it…but anyways.

A nice March to y’all out there in cyberspace!

I’m just sitting here again, reflecting over what time has done to me since the last time I wrote something in this blog. And what has time done to me? It forced me back to live on a desert island with my mother, brother and sister. I ain’t complaining, I’m just getting kind of crazy in this house of madness. So, what to do when you are broke and slowly suffocating? Don’t know, I’m just trying to keep the rest of the world outside. To keep my alcoholic mother out of my world. In my world, where I play the double bass, where I do everything at my own pace, where I’m saving my money to go to Japan, where I am. Because now, I’m about to loose it. I’m about to loose myself again, the person i finally found a couple of weeks ago. I’m loosing her. To my mother, she is strangeling me. Soon I’ll be her little pet again. The one she throws her own anxiety at, instead of dealing with it.

I have hated her for so long.

I want out.

Inte bara potentiella läsare.

Min plats i universum. Där jag finner ro att kunna vara och finnas. Utan förutsättning finnas. 

Som Bodil och Finistére.

Som Selma och Mårbacka.

Som…

Ja.

Det blev nyårsafton i Enköping till trots. 

Trots. 

Nu hemma på Resarö. 

Tackade nej till en middag med en herre i afton. Han är tråkig och jag vill inte.

En karriärist och plastjournalist på Tv4 utan den insikt och finurlighet som en journalist i min värld bör vara något sånär begåvad med. Vänlig. Men nej. 

Fler skandaler i världen: skulle torka av min vackra vita dator alldeles nyss med en bit extra fluffigt hushållspapper med jultryck föreställande pepparkaksgubbar och julgranar. Fuktade pappersbiten försiktigt och började gnugga på fläcken, tro fan att pappret färgar av sig på datorn så att fläckdjävulen blir grön istället!  Vem fan kom på att man ska ha vattenlöslig färg i trycket på ett hushållspapper?

Jag blir vansinnig. Tokig. Galen. Utom mig. 

På mitt hopplösa hår och hopplösa Blondinbella. Hopplösa Blondinbella bemödar jag mig inte med att kommentera, håret däremot.

Håret är långt och nött i ändarna, att schamponera hjälper inte, det blir fett på en gång ändå. Nu när det är vinter ser färgen ut som fan, på grund av solens frånvaro. Det vill inte bli kammat, eller uppsatt. Jag hotar med att klippa av det, men det skärper sig inte trots hot.

Jag har bokat tid hos en frisör.

Jag har gjort något som jag aldrig i hela mitt liv någonsin igen kommer att göra. Jamais.

Mormor ville köpa en väst till mig efter att ha sett mig i min systers väst på julafton, och tyckt jag skulle ha en egen. Det är rart av henne. Att försöka leta upp en väst dagen innan nyårsafton i det satans Täby Cementrum är dock förenat med utveckling av stressyndrom, huvudvärk och allmänt förakt inför mänskligheten.

Täby Centrum är vidrigt. Det är fult, det luktar illa, butikerna har inte det man vill ha, och i sällskap har man sin hysteriskt stressade (med det otrevliga och griniga) mamma. Suck. Aldrig mer. Aldrig. Inte ens Systembolaget hade det jag letade efter. 

Däremot har jag en fantastisk idé. Idén går ut på att jag sommaren som kommer ska släpa med mig min vän Martina på en månads tågluff ute i Europa. Tänk bara! Frankrike, Italien, Grekland, Spanien, Tjeckien! Min idé är bra. Den kommer att rädda oss alla.

Nu. Te från Chaikhana och Bodil.

Ciao!